Tillbaka I civilisationen igen. Jag får väl börja méd att ursäkta för att vi inte har skrivit på så lång tid.

För alla som tror att vi bara glassar omkring i solen och dricker paraplydrinkar så kan jag meddela att ni har rätt. Nej, faktum är att när man konstant seglar, jagad av stormar och vetskapen att vi kommer närmare cyklonsäsongen så är det mycket som skall fixas när man angör ett nytt land. Segel ska lagas och diverse andra saker som står på att göra listan måste inhandlas. Ibland en mycket enkel och för oss självklar liten pryl, kan vara hopplös att få tag på resande fot. En lampa till en lanterna som skall vara 24 volt tog ca en månad att få tag på. Det är inte så att jag sitter här och klagar mellan solstrålarna men bara för att ni skall förstå vilket hårt liv vi lever.

Tonga i valsäsong var en mäktig upplevelse. Vavua grupp en övärd i norra Tonga härlig segling i nästan skärgårdslik miljö.Många av öarna har en klippig kust med grottformationer som både syns ovan vattenytan och finns under. Vissa så stora att vi kunde åka in med gummibåten. En dag så åkte vi ut med Tim och Vickeys katamaran för att dyka in i en grotta som hade sin ingång under vattenytan. Vi hade fått tips hur vi skulle hitta den. Väl framme så dök Tim först som hade tuber ner för att kolla vad ingången var, ca 2,5 meter ner var ett svart hål. Nu var det bara... för oss andra med cyklop och snorkel att ta ett djupt andetag och simma på, Lena prövade först, men tjejer har ju en lite bredare rumpa en vi grabbar och Lenas verkar vara fylld med luft för hon fick inte ner den under ytan. Jag prövade sedan, dök rakt ner förmodligen aldeles för långt för det pep i öronen som bara den. Jag ville ju inte skrapa ryggen i taket på grottan. Svart som natten var hålet som jag nu simmade in igenom, jag försökte se om det ljusnade för att se var ytan var, efter några kraftiga tag så började jag gå upp mot ytan och tack, jag var inne i grottan. Grottan var ca 30 x 20 meter och väl inne så såg man ljuset från grottöppningen. Där inne så rök det från vattnet och var ganska kallt. Jag dök ut igen, enkelt när man såg ljuset. Nu skulle Lena försöka på nytt denna gång med assistans av Tim som lät Lena andas i hans tub. Lena bogserades genom och kom fram på andra sidan. Jag dök på nytt igenom denna gång kanske bara ett par meter ner och det gick mycket enklare. På andra sidan möter jag Lena som nu mest oroade sig för hur hon skulle ta sig ut. Jag sa att det är mycket enklare nu när du ser ljuset se bara till att inte sluta simma så du flyter upp till ytan. Alla simmade ut utom Lena och jag. Lena simmade sedan mot öppningen tog ett djupt andetag och försvann ner i djupet, jag simmade strax efter. Allt gick bra i början sedan blev plötsligt rumpan fylld med luft igen, och hon flöt som en kork rakt upp mot taket på grottan där det inte fanns någon luft. Jag såg det hela från bakom och under. Om ni kan tänka er en spindel . Lena liksom satt upp och ned i taket och började på ett fantastiskt sätt gå med händer och fenor mot ljuset. Jag fick vända mig om och simma upp och ned tills jag nådde henne och kunde dra henne ur grottan. Väl ute bestämde vi snabbt att någon karriär som dykare var nog ingen ide att fundera på.

En smula skrapad tillbaka på båten igen så begav vi oss ut på val safari. Helt otroligt , vi såg valar hela dagen på mycket nära håll .Humpback kallas de och kan bli upp till fyrtio meter. De kommer till Tonga för att få sina kalvar . Det visade sig att dagen vi var ute på, var en turdag, för nästa dag vi var ute så såg vi inga. Ibland så var det nästan skrämmande att vara så nära. Segelbåten kändes plötsligt ganska liten. Vi tillbringade ca tre veckor i Tonga alltid för ankars. När vi lämnade så seglade vi alldeles nära tre Humpbacks som vinkade av oss.

Från Tonga seglade vi ca 450 Nm till Fiji. Resan var hyfsad och tog oss 3 dygn, grov sjö och rulligt första dygnet resten ganska bra. Vi angjorde Suva på huvudön Viti Levu den 9 September. Här såg vi starten av Rugby World Cup . En otroligt viktig sport på denna sidan om jorden. Fiji var en trevlig överaskning mäniskorna här var vänliga och tittade alltid en i ögonen och sa "Bulla". Man kände på något sätt att de inte hade något emot oss vitingar. Inte alls som Caribien där man allt för ofta kände precis tvärt om. Men kanske kan man förstå dem, det var inte så länge sedan vi kedjade fast dem och hade dem som slavar. I Fiji vilade vi, lagade båt i vanlig ordning och seglade runt innanför deras stora rev på västsidan. Det var ganska krångligt med inklarering här då man var tvungen att klarera in och ut även mellan de större städerna. Här fanns nu plötsligt Australienska turister men det är klart vi var ju på deras planhalva nu.

Det som också var kul att se var att här var det ett fullt fungerande samhälle igen turister och aktiviteter överallt och inte som vi tidigare sett i Franska Polynesien med tomma hotell. Vi besökte en kyrka med en härlig pastor som fick alla att skratta. Det var vacker Fiji sång, kyrkan var full av folk. Vi seglade till en ö som hette Robinson Cruse ön, knappast den riktiga för då borde han ha simmat den korta biten till fastlandet. Här upplevde vi mer dans och några härliga dagar på stranden.
Vidare upp till en Marina Denerau här låg vi nu förtöjda i 10 dagar med lyxen att ha konstant 240 volt ombord och obegränsat med vatten.

Dottern, Petra med två kompisar från Australien kom och stannade i fyra dagar, vi seglade ut till en ö som heter Muskot Cove tyvärr så hade vi lite otur med vädret men det var underbart att få rå om henne lite grann igen. Vi träffade Mike och Sharon från Hobart Tasmanien som har varit och köpt en Hallberg Russy i Anapolis USA. Första gången vi träffades var på Galapagos. Vi seglade samtidigt iväg från Fiji mot Vanuatu. Mike skulle segla norrut mot Port Vila och vi hade bestämt att vi skulle ta oss till en ö som heter Tanna här skulle enligt information en helt aktiv vulkan finnas.

Resan till Tanna tog oss ytterligare tre dygn. Vi angjorde tidigt på morgonen oh seglade långsamt så att dagsljuset skulle göra det lättare att hitta in i viken. Här låg några andra långseglare. Två Franska en Engelsk och en Australiensk. Viken var ganska öppen och hade en inte allt för bekväm sjögång som rullade mest hela tiden. Här lever folk i ganska små byar, väldigt primitivt i hyddor av olika slag. Det första man upplevde när vi kom i land var att vi verkligen kände oss som vi var gäster i någons trädgård. Människorna var vänliga och nyfikna, en kom ut till oss och frågade om vi kunde ladda en mobiltelefon, en annan frågade efter en fisklina. Vi fick kokosnötter och små gröna bananer. Här är folk enligt undersökning lyckligast på jorden. Hur en sådan undersökning går till förtäljer inte historien. De verkar inte arbeta så mycket eller åtminstonde såg det inte så ut. Kanske är det medecinen för ett lyckligt liv. Inte för att jag kan fatta hur man kan vara lycklig utan en 5o tums platt TV. Grisen står tydligen högt i rang, sorry ladies ni kommer på en tredje plats. För ca 60 år sedan, åt man upp varandra om man blev förbannad. Så ganska stor chans om man mötte någon äldre att de hade smakat mäniskokött. Jag tyckte ibland de slickade sig om munnarna när de tittade på oss, kanske mest på Lena. Andra kvällen hade vi kalas på Katy C alla båtar kom över till oss på kvällen. En båt Yaringa från Australien hade seglat i tre år med sina två barn den ena på 15 år den andra 9 och han hade down syndrome, vilken familj!

Vi fick höra att de hade åkt över ön i jeep för att klarera in. Det hade tagit nästan 3 timmar vardera hållet på kostigar. Efter bara en halvtimmes körning hade de blivit stoppade av en man som kom springande vilt viftandes med en macheta kniv och vad jag förstod så var han stor. Ingen förstod något, har ni hört pidgin english... Efter mycket skrikande till chauffören så visade det sig att anledningen till att han var så arg var en ko. Den hade klivit över från den ena byn till den andra och trampat sönder deras grönsaksland . Nu vägrades möjlighet att passera denna by förrän staketet hade lagats. Våra vänner fick gå vidare och blev sedan hämtade av en ny Jeep på den andra sidan av byn.
Nästa eftermiddag hade vi ordnat med en Jeep som skulle ta oss upp på vulkanen, vi skulle åka vid tre tiden Jeepen kom ca två timmar senare, men vad gör det när man är lycklig.
Det tog ca fyrtio minuter upp till vulkanen, vilken resa. Det var verkligen över stock och sten. Vi bestämde oss för att inte klarera in i Vanuatu.
Väl uppe på toppen mörknade det snabbt, här fanns Inga skydds stängsel eller förbudskyltar. Vi stod helt nära branten och stirrade ner i en kokande och glödande krater. Detta var en av många höjdpunkter på vår resa. Efter ca trettio minuter så morrade vulkanen och plötsligt så trycktes man tillbaka av kraften från utbrottet. Jag tittade lite oroat om detta var normalt men det var ingen där som visste mer än vi. Vi stod här i ca 1,5 timme och lät som när man beskådar ett vacker fyrverkeri. Ohhhh, Ahhhh och så vidare. Då vi inte klarerat in i Tanna så stannade vi inte så länge. Vår resa med Jeepen kostade två T shirt en macheta och några gamla lakan samt lite valuta från Fiji.

Vår resa fortsätter mot New Caledonia. Ett dygn senare angjorde vi först en ö utanför som heter Lifou, här fick vi bara stanna i 48 timmar enligt mydigheterna  Vilket vatten ! marinan vi låg i hade det klaraste vatten vi sett på mycket länge. Här simmade sköld Paddor under båten.

Vi hyrde en liten bil och åkte runt ön. Dramatiska klippformationer och fantastiskt klart vatten. Själva öns landsida var kanska tråkigt med låg buskvegitation.
Ytterligare ett dygn senare och genom ett av alla de rev vi passerat, lika pirrigt varje gång. Nu närmar vi oss Noumea huvudstaden på New Caledonia vi är nu i Frankrike igen.

Är det inte konstigt att år 2011 och det är fortfarande massor av öar som tillhör Eurupeer på andra sidan jorden. Här är man precis som i Frankrike totalt oförstående varför inte alla pratar Franska. En dam till och med sa att vi var fräcka som tog för givet att de skulle kunna Engelska. När vi berättade att vi var Svenska och inte Engelsmän så rodnade hon lätt. Vi träffade här en av de seglare vi mött på Tanna. Hon körde oss runt staden som kändes trevlig, fast dyr. En av de stora tillgångarna på ön är nickel som står för ca 40% av tillgångarna i världen. Mycket av det slagg som blir över används till att utöka ytan runt huvudstaden.

Vi står nu inför vår sista på länge, långa passage från New Caledonia till Australien, sex nya dygn 800 nm bort ligger Australien. Många länder och stora hav, hur många eller hur långt vet jag inte i skrivande stund. Men en sak måste vara klar, man kan inte vara helt rätt funtad om man seglar så här långt..

Den sista stora resan var faktiskt en av de bättre, härlig segling inga otrevliga squals eller regnväder som naturligtvis alltid kommer på nätterna. Vi angjorde en liten håla som heter Bundaberg man hade annordnat ett Rally som gjorde resan och inklarering lättare. Australien är utan konkurrens det tuffaste land som vi kommit in i. De slängde all färsk mat, alla mjölkprodukter samt all pasta mjöl etc.
Men de var också de trevligaste myndigheter vi träffat. Var man bara uppriktig och ärlig mot dem så var det, No worries...

Här såg vi också de första vilda känguruna alldeles bakom marinan. Vi har sedan seglat efter Fraser Island ner mot Surfers Paradise. Här är vi nu tillbaka med tidvatten och grunt vatten... Vi måste planera vår resa steg för steg och passerar ibland ställen som vi bara kommer förbi på högvatten. Strömmen är oftast ett par knop. Hittintills så har alla vi mött varit mycket tillmötesgående och trevliga. Australienare är Easy going...

I går träffade vi tre killar som fiskade, på en bar i världsmetropolen Tin Can Bay. De kom fram och frågade var vi kom i från då de hade haft vadslagning om vår dialekt. När vi berättade att vi kom från Sverige tjöt en, "jag vann", sa jag inte att de kom från Swizerland....

När vi sedan berättade att vi seglat hela vägen så kom de fram och tog oss i hand och ville bli fotograferade med oss. Alla fick veta i hela baren att vi seglat till Tin Can Bay. Så vi kände oss lite som kändisar en stund. Dagen efter gick vi upp tidigt för at få vara med om att mata vilda Delfiner som kommer in varje morgon för att få sig ett skrovmål,, mysigt.

Runt lunch en halv timme innan högvatten så ger vi oss ut i havet en sista gång på länge. Vi måste ge oss ut i rätt tid för att inte svallen som växer sig stora och bryter över sandbankarna utanför skall bli farliga. Vattnet kan bli så grunt i vågdalarna att man slår i botten. Jag älskar djupt vatten... Vi hade fått tre waypoints av kustbevakningen som för övrigt gör ett enastående jobb och täcker hela kusten. Vi kom ut utan missöden och kunde mycket långt ut från stranden se hur havet bröt över de långa sanddynerna. Seglingen ner till Southport tog ett dygn, vi kom fram tidigt på morgonen och Petra och Alex stod på piren och vinkade. Villken känsla...

Om ni någon gång funderar på att hälsa på någon i Australien så kan vi verkligen rekommendera det alternativa sättet att resa ”segling” inga avgaser och billigt som bara den, har man sedan möjlighet att avara ett och ett halvt år istället för 24 timmar på ett flygplan så måste beslutet vara enkelt. Nu måste jag gå och titta till Lena som fiskar Haj från badbryggan med ett stycke fisk i en sytråd. Vi är i hajrika vatten Bullshark och Tigershark gör att inte ens Australienarna badar här.

Jag läste ett så klokt citat på en väns blogg och bara kände att visst är det så:

Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

Ha det bra tills vi hörs igen...