Vi lämnade den skyddade Atollen Rangiroa som är så stor så att man inte ser från ena sidan till den andra ca 100 Nm i omkrets. Här hade vi haft ett antal sköna dagar med mycket snorkling, vi simmade med både rockor och Black tipp hajar, spännande. Det är definitivt deras miljö och inte vår, man känner sig onekligen som en klumpig besökare i deras vatten. Nu när vi lämnade så valde vi ett annat pass en det vi kom in till, detta var inte alls så dramatiskt som det första (vi har lagt in bilder på passet vi kom in i  tänk på att det ni ser är ström och inte vågor)

Från Rangiroa satte vi kursen mot Tahiti det tog oss ca två dygn att segla dit. På ganska långt håll såg vi bergstopparna som stack upp ur molnen som små flytande öar högt upp i skyn. Här kom vi nu äntligen att ligga vid brygga för första gången sedan Panama, Underbart att ha fast mark under fötterna samt vatten och elektricitet. I july månad så har man en festival i Franska Polynesien där de tävlar i dans och sång samt i olika lokala sportevenemang så som kokosnötskrossning, spjutkastning, där de kastar ett tiotal spjut på en kokosnöt som hänger högt upp i luften. Det som träffar högst upp på nöten vinner. 

Vi  hade nu möjlighet att bunkra mat och hitta en del av de båtdelar som gått sönder på vägen. Franska Polynesien är vansinnigt dyrt ,de har vad vi förstått inga skatter på arbete utan lägger skatterna på allt du köper. Det som vi ser här är att lågkonjunkturen har slagit mycket hårt mot  turistnäringen. Många stora hotellanläggningar står tomma och nerlagda. Från Tahiti, har vi seglat vidare mot Morea, Tahaa, Raitea och slutligen Bora Bora. Öarna är fantastiskt vackra med höga berg lummiga dalar och underbart blått och turkost vatten. Här ägnar vi oss åt att vara turister vandrar i bergen. Besöker en vaniljodling. Åket runt öarna på skoter. På kvällarna så turas man om att ha gäster från de olika båtar vi mött på färden. I Bora Bora så hade vi tävling en kväll på en katamaran. Det hela gick ut på att vi skulle plocka upp en avklippt tetraförpackning från golvet med tänderna utan att använda händerna till hjälp. Lena och jag spöade samtliga deltagare. Vi slutade med att mer eller mindre stå i splitt på två klossar, vilket gjorde avståndet till golvet längre. Tetran var nu nedklippt till ca 1 cm höjd.   Dagen innan hade vi bestigit det högsta berget på Bora Bora och det var verkligen bergsbestigning, 2300 meter rakt upp, på många ställen fick vi dra oss upp i linor. Det tog ca 5 timmar upp och ner. Utsikten var verkligen värt mödan. Detta med gymnastikövningen att plocka upp saker från golvet med tänderna har gett oss namnet (The flexibel Swedes)  Men att vi knappt kunde gå på två dagar är det ingen som vet...

Från Bora Bora seglar vi 1000 Nm mot Niue. Vi hade tänkt segla sydväst mot Rarotonga i Cooks öarna, men vindarna var inte på rätt ledd så hamnen var stängd. Ungefär halvvägs upptäcker vi att en söm på Genuans underkant har gått upp och vi bestämmer oss för att gå in till en liten ö som heter Aitutaki även denna ö tillhör Cooks. Dessvärre med våra 2,5 meters djup så kan vi inte gå in bakom det skyddande revet som omringar ön utan tvingas ankra utanför. Här stannar vi två dygn reparerar segel sover mer en tre timmar åt gången vilket brukar vara längden på sömn vi får på våra passager.

Efter två dygn sätter vi segel på nytt nu mot den lilla ön Niue som ligger alldeles ensam mitt i Stilla Havet. Efter tre dygn vrider vinden mot oss och ökar till ca 25 knopp. Dela på hälften så blir det meter per sekund. Detta gör att när vi kommer fram till Niue så blåser det rakt in i den enda ankarvik som  finns. Vi såg två stora Humpback valar som kom som ubåtar ur havet . Skjutna rakt upp och sedan vrider det sig och faller med ett stort plask tillbaka i djupet. Hur häftigt som helst. Vi försöket fånga en av de större bojarna i ca 40 minuter i grov sjö. Lena stod på Katy C peke som är ca 1.5 meter upp i luften. Jag försökte hålla båten upp mot vind så att hon kunde fånga den tjocka trossen som låg i vattnet. Sjön var så hög att peket slog i vattnet mellan sjöarna. Lena var sjöblöt.
Efter många försök, en tappad båtshake, så gav vi upp. Till saken kan nämnas det fanns inte en enda båt i vattnet i denna vik. Tufft att inse att det inte blir någon vila denna gång utan att vi nu får segla vidare till Tonga, ytterligare 235 Nm. Det mörknar och denna natt blir nog än så länge vår blåsigaste. Dåligt väder från Väst. Vi är på väg mot väst. Så det är bara att kryssa i 4 meters vågor och vindstyrka upp till 38 knop. Ibland kom det squals med vindar från alla håll och man försöker titta på kompassen för att kunna upprätthålla kursen. Ibland går det söderöver plötsligt gippar vi och går norröver. På morgonen när det efterlängtade ljuset kommer så upptäcker vi att genuan som varit så mycket revad att den såg ut som en liten flagga har blåst sönder igen. Då vågorna växer sig så höga och att vi tvingas reva så mycket så är farten nere på ca 4.5 knopp. Varje gång en ny våg kommer så stoppar båten upp. Behöver jag säga att det var skönt att komma in i en helt skyddad lagun i Vavaú grupp i Tonga.

Här ligger vi nu den 25 Augusti och har seglat i ca ett år och två månader trötta men glada. Här skall vi i kväll fira att det är exakt 50 år sedan jag slog upp mina blå.
Det hade ju varit underbart att få ha barn och vänner omkring sig på en sådan dag men man kan ju inte få allt.

Ha det bra tills vi hörs igen