Vi lämnade Panama city den 7 Maj och seglade till en liten ö-grupp Las Pearlas ca 30 distans bort,  var en lagom dagsegling och skönt att få komma ut på rent vatten igen.
När vi hissade vårt ankar så hade vi bestämt att gå in i Flamenco Marina och bunkra med vatten och bensin till jollen, diesel hade vi så det räckte .

Vi hann inte mer än få fast första tampen i bryggan förrän det kom en gubbe som skjuten ur en kanon och började tala om karantän papper. Jag försökte artigt säga att vi hade redan klarerat ut ur Panama och var på väg att lämna landet. Tro inte att han nöjde sig med det han krävde att få komma ombord, vilket jag förklarade att det kommer inte att hända. Han tyckte att jag visade honom alldeles för lite respekt, då han faktiskt var en officiell person.  Jag talade om att han visade mig ungefär lika mycket respekt och att han fick lika lite tillbaka. Vi började tanka båten med vatten och jag tog mina bensindunkar och promenerade över till tank killarna, tätt följd av den officiella personen. När jag förklarade att jag ville tanka så blev jag vackert vägrad detta med själ att jag inte hade släppt ombord denna myndighetsperson.
När jag frågade hur det kom sig att ingen annan seglare vi mött hade tvingats betala denna avgift så fick jag till svars att de som kom till deras marina var tvungna. Jag började bli en smula upprörd vid detta ytterligare påhittade anledning att klämma seglare på pengar. Så jag bad att de bägge kunde fara dit pepparn växer. ”You can bouth go to were the pepper is growing”. Vi fick ingen bensin  och de sa att de skulle ringa polisen och jag sa att de var upp till  dem. Lena tyckte nu igen att detta var inte roligt, så vi la loss och lämnade Panama för denna gång. Många gånger kan vi ju tycka att vi kommer ifrån ett byråkratiskt land med skatter och avgifter så det knakar om det. Men här är de ibland helt fantastiska på att hitta möjligheter till avgifter och då de verkar göra en sport av detta ,så gör vi likaså, genom att försöka undgå att behöva betala.
Vi låg på Las Perlas i tre dygn. Det är en ögrupp som tjänstgör som sommarstuge område för de mer bemedlade personer som bor i Panama. Den ena lyxvillan efter den andra ligger insprängd i den gröna vegetationen. Härifrån skulle vi nu segla till Galapagos ca 900 nm. Detta var nog en av de mer ansträngande och tuffa seglingarna vi upplevt. Vi började med härlig segling och god medströms fart ca
8 knopp. Sedan dog vinden totalt och och strömmen vände. Motor på i två dygn. Dålig fart då strömmen inte var på vår sida. Efter ca 2,5 dygn så upptäckte vi att vårt hydraulik system var skållhett. Det är det system som vi sköter vårt ankare och bogpropeller med. och detta kunde vi inte koppla bort.  Strax efter detta kom vinden, men inte som vi hade beställt. Nu med ca 15 till 17 sekundmeter och vindriktning, rak motvind. Att segla 900 nm är långt, att kryssa känns snudd på oövervinnerligt. Vi bestämde oss för att ändra kurs och segla mot Ecuador, som har fått sitt namn av Ekvatorn som delar deras land.
Detta var åt fel håll men O;K vi kommer mer söderöver och får förhoppningsvis en bättre vinkel för vidare segling mot Galapagos.  Staden vi satte kurs mot heter Esmeraldas. Det tog oss två dygn att segla dit. Detta är en fiske och industrihamn och vi är nog de första seglare som kommit hit...
Hursomhelst så gjorde vi entre i rätt tid när tidvattnet var högt villket behövdes förstod vi efteråt
då deras inlopp vid lågvatten bara var 2 meter och vi går 2,5. Inne i hamnen luktade det en blandning av fisk och sopor, men det var lungt och sjönt och vi behövde sova.
På vägen till Esmeraladas frågade vi oss många gånger, vilken idiot utsätter sig för detta...
Nästa dag tog vi jollen in för att tala om för respektive myndighet att vi var gäster i deras land.
Här mötte vi glada leenden och trevliga människor, det är synd att vi inte kan prata Spanska.
De sa att vi inte behövde klarera in efter att vi förklarat att vi hade problem med båten och var på väg till Galapagos. Vi frågade om de visste var vi kunde få hjälp och mer än en person sa åk till nästa marina kallad Casablanka. Där skulle det finnas reparationsmöjligheter tankbrygga och många  båtar av vår typ. De vi frågade var bland annat kustbevakningen och marinen. Nästa dag gick vi de ca 22 nm till Casablanka vi hade inget sjökort som visade att de skulle finnas en marina där.
Väl framme kunde vi se ett inlopp men att avgöra storleken på hamnen var svårt, det blåste bra och rullade in hög sjö. Ute på piren stod en man och  Lena skrek för att överrösta vinden.
Han visade tummen upp och vi började så försiktigt som det gick att gå in mellan den smala entren till marinan. Att hålla för låg fart gick inte då det var strömt och mycket vågor i inloppet.
Hamnen var så liten att vi knappt med våra nästan totalt 20 meter kunde vända där inne.
Jag tänkte detta kan inte vara den hamn alla pratar om . Bryggan, för det fanns bara en, var inte mer än ca 7 meter lång och de båtar som var där inne var inte mer än ca 5 meter.
På nytt tänkte jag på vad kustbevakaren hade sagt ”meny boats like this in Casablanka” Menade han Casablanka i Afrika?

 Några män kom springande. Detta var utan tvivel den största segelbåt de hade haft på besök. Vi frågade om detta var Casablanka och fick detta bekräftat.

Vi såg ingen tankbrygga. Och heller ingen möjlighet att stanna, det var ca 3,5 meter djupt och högvatten. Skillnaden mellan låg och hög var ca 2,4 meter. Vi lämnade besvikna och undrade var gör vi nu?
Nästa marina som vår Pilotbok omtalade var ca 290 nm vidare söderöver. Vi gick tillbaka till Esmeraldas kom på nytt in precis innan det blev mörkt och lågt vatten igen.
Nu blev vi bordade av först kustbevakningen som även denna gång var lika trevlig. Jag brydde mig inte att fråga hur vi kunde bli skickade till Casablanka, det kunde ha slutat illa.
En timme senare kom marinen, tre killar i en öppen båt. Beväpnade till tänderna. Vi bjöd dem ombord och frågade om de ville ha något att dricka. Öl gick bra sa de. Vi pratade en stund och jag försökte fråga om de visste var jag kunde hitta en duktig mekaniker. Han missförstod  mig och trodde att jag undrade om han var en mekaniker och bara för att illustrera att det var han inte, så tog han fram sin pistol och pekade med dubbelfattning ut i mörkret för att  visa att han var en soldat.
Efter att de hade druckit sin öl så lämnade de oss ifred och försvann i mörkret, fem minuter senare hörde vi två pistol skott. Vad han sköt på har vi ingen aning. Nästa morgon gick vi på nytt in och pratade med myndigheterna, denna gång förklarade de att nu behöver vi klarera in. Och att en agent var ett måste. Vi skulle få hjälp av en mekaniker som skulle möta oss klockan 12 samma dag. Jag stod och väntade i två timmar på en mekaniker som aldrig dök upp. Trött och arg kom jag tillbaka till båten. Där började vi plocka isär kylaren till hydrauliken. Den var ganska igensatt och vi tillbringade två dagar med att rengöra, byta filter och olja. Vi beställde diesel som skulle komma i dunkar ca 700 liter, dieseln i Ecuador kostar 1,02 dollar per gallon en gallon ca 3,7 liter. Tyvärr så fick vi nog betala ca 5.5 kr per liter då agenten skulle ha sin del.  Samma dag som vi planerat att lämna, så började det med att generatorn inte startade. Fix fix och den gick igen. Klockan tre så visslade vår skjutglade marinkille från kajen att nu fanns en pickupp med diesel som väntade.
Jag skulle starta båten och ta mig in till kajen där det nu var högvatten.
Motorn startade inte, jag tror att jag nedkallade varenda demon som finns i universum. Tur att inte fel kille stod framför mig då... Jag fick lägga jollen i vattnet på nytt och ta mig in till kajen för att försöka förklara läget. Väl inne och med  min obefintliga spanska och fyra frågetäcken till Ecuadorianer som stod  och väntade. Sa jag att jag behövde en timme att försöka hitta vad som var fel. Då tutar Lena från båten och jag ser kylvatten spruta ut ur aktern på båten. Snabbt tillbaka, Lena min pärla , hade hittat en sladd som lossnat från ett relä. Jag hade tidigare hittat en anslutning till startmotorn som satt löst och dragigt åt denna. ”Never touch a running system”
Underbart in till kajen, killarna sög diesel från sin pickup till Katy C. Vi bjöd på öl så att de fick en friskare andedräkt.
Resan från Esmeralda till Galapagos (San Christobal) tog oss 4 dygn. Den seglingen gav oss hopp om ordet segling igen. Vinden varierade mellan 7 och 10  sekundmeter , långa sköna dyningar och strömmen på vår sida och fart mellan 6,5 och 8 knopp. På slutet friskade vinden i och det blev mindre bekvämt igen med kortare och mer krabb sjö. Men trots det blev inseglingen fantastisk.
Först fick vi se ett massivt stim med flygfiskar som var tätt åtföljda av lika många gulfenade hungriga tonfikar. Därefter kom en haj som stilla och lugnt kollade in oss,men det var inte nog med det vi fick också den stora glädjen att se en jättestor Djävulsrocka kommande ur havet ett par ggr. Ordentliga höga hopp trots sin storlek, läste oss till att dom ibland föder under hoppen, fast vi såg ingen minirocka. 
Väl framme på Galapagos återsåg vi många seglare som vi mött tidigare och vi gick ut och åt på kvällen, trevligt även om jag nog mest satt och  njöt av att ha fast mark under fötterna igen.
Nu har vi varit på Galapagos i snart en vecka vilat och åkt och cyklat runt på ön.
Vi har sett massor av fantastiska djur som bara finns här, jättesköldpaddor, fåglar av många slag, ödlor som ser ut som skräckdrakar tagna ur en film. Båten är fixad även om hydrauliken fortfarande  inte känns hundra. Vi har på nytt bunkrat med diesel och proviant, en kille jag mötte sa varför bry sig att tanka ,dit ni skall är det för långt att åka för motor...
Seglingen hit gick över områden kända som Dulldrums stora områden med ingen vind. Inget vi såg mycket av. Att man ständigt letar en del eller två till båten börjar bli en vana. Men att segla med Katy C känns otroligt tryggt. Vi har mött massor av seglare en Nyazeeländare vars dieseltank sprang läck i den hårda sjön, med resultat att all diesel pumpades ut via länspumpen. En annan kille som seglar en katamaran, krockade med något hårt i vattnet och fick ett hål i skrovet som han försöker fixa. Då kan man tycka att våra problem är ganska små.
På söndag fortsätter färden nu på den längsta etapp man kan segla. Galapagos till Marquesas öarna i franska polynesien. En tur på över 3000 nm, kanske tre veckor på havet eller lite mer...
Det konstiga med segling är att när man sitter där ute kan man svära och undra var man håller på med. Men när man sedan kommer iland så längtar man ut igen. Kan någon psykolog förklara det...

Ha det bra tills vi hörs igen...

P.S Nya bilder är inlagda