Vi lämnade ABC öarna utan någon större saknad och började den ca 400 nm långa seglingenmot Cartagena, Colombia. Seglingen över denna del av karibiska havet är känt för att kunna vara tuff och går under namnet Karibiens Kap horn. Men så farligt var det ända inte. Det var jobbigt rakt upp och ner. Vi seglade samma dag som en familj från Australien som är på väg hem. De tyckte att det var en av de värre seglingarna som dom varit med om.Men deras båt väger nog inte mer än 10 ton och Katy C med sina 30 tål ganska mycket. Men man blir sliten av att kastas från sida till sida i så många timmar.
När vi närmade oss den Colombianska kusten så såg vi inget då det var ganska disigt.Men plötsligt så dyker en stad upp ur dimman med höga hus och såg ut som ett mini New york.
Det fanns två ingångar till den stora hamnen ,den ena användes för att locka upp pirater på grund, då det är en smal öppning i en stor öppen vik. Idag utmärkt, men enligt vår loggbok så har det gått båtar på grund där helt nyligen. Pinnarna ,en röd och en grön stod inte där vår GPS angett, men vi kröp igenom och det blev snabbt djupare igen. Det sparade oss en ca 7 nm genom att gå denna väg.
Cartagena var till helt nyligen kännt för att vara en av världens farligaste städer men anses i dag som någorlunda säkert. Det kändes härligt att vara i en stor stad igen.Vi tillbringade 7 dagar i Cartagena turistade och träffade en massa seglare. Marinan vi låg i var risig men låg centralt. Cartagena har en mysig gammal stad och en del som växer så det knakar. Vi besökte ett fort där vi gick rakt ner i smala tunnlar flera hundra meter, man fick gå hukad för att inte slå huvudet i taket. Jag gick ner utan att så mycket som att fundera på hur det skulle kännas, men när det bara fortsatte ner i mörkret och så smalt att man knappt¨kunnde mötas så började jag känna en krypande obehagskänsla .Lena som gick före mej, gick bara vidare och tyckte allt var spännande tills tunneln kom ner till grundvattnet där promenaden tog slut. Bakom mig gick en kvinna i trettioårsåldern som plöttsligt började hulka som om hon skulle kräkas ,hennes pojkvän gick en bra bit framför. Hon började ropa efter honom i panik.Jag försökte prata med henne utan allt för stor framgång No habla espanjol... Efter ytterligare en stunds brant nedförsklättrande så kände jag att detta var ingenting som kommer att bli min hobby. trångt mörkt med miljontals ton med sten ovanför ens huvud. Att få komma ut i solen känndes mycket skönt.
Efter en vecka så seglade vi vidare mot en skärgård utanför Panama kallad San Blais.Här ligger låga paradisöar bakom rev som gör ankring möjlig. På dessa småöar bor Kuna indianer ett folk som enligt myten lever helt utanför vårt samhälle. Kanoter gjorda av en trästock och enkla hyddor på stranden är deras livsstandard. De är duktiga hantverkare och syr något som kallas molas.Dessa kommer de ut med till oss seglare och vill att vi skall köpa minst tio om dagen. Vi kan se att rycktet om att de inte har några av våra bekvämligheterär inte helt sant. Det fanns både mobiler och utombordare lite här och där. Tyvärr så misstänker vi att de kommer att vara en tidsfråga tills deras kultur förändras mot vår västerlänska standard. En annan sak som störde oss lite var att de var mycket skräp på många av de fantastiska öarna vi såg.
Det börjar bli dax för oss att segla mot Panama och den legendariska kanalen som skall ta oss ut till ett nytt hav, Stilla Havet.Vi seglar ca ett dygn ner till Colon som ligger vid kanalens början på Atlanten sidan.Här lägger vi ankar innanför gigantiska vågbrytare tillsammans med hundratalet båtar och ett 40 tal segelbåtar. Att klara av allt pappersarbete som det innebär att klarera in i Panama, visum, skeppsmätning mm är något många använder en agent till.Vi tänkte låta bli. Det var det mest struliga och oorganiserade land vi någonsin mött.Det visade sig att det var 14 dagars väntetid för att få gå igenom kanalen. De tog bara 3 segelbåtar per dag. Helt otroligt kan man tycka men kostnaden för oss att gå igenom var ca 1000 dollar och de stora båtarna ca 200,000 dollar. Så vad är det man brukar säga, Mony talks. För att få gå igenom behöver man 4 godkända trossar på vardera 40 meter.Fyra line handlers samt en lots ombord. Då vi är så små, så nöjer man sig med en advisor, en mindre erfaren lots. Colon är nog en av världens farligare städer.Sliten, smuttsig och en stad vi blir starkt avrådda att besöka efter mörkrets inbrott.Utanför den så kallade marinan stod en beväpnad vakt med skottsäker väst.
Vi bestämde oss att segla upp till en Flod, Rio Chargres som ligger ett par timmar bort.Vi seglade tillsamans med en Engelsk familj som seglar jorden runt. Vi var lite osäkra på djupet i inloppet på denna flod och Tim som seglar en katamaran gick före oss in för att mäta djupet, vi går 2,5 meter djupt. i inloppet till floden ligger ett fort som heter San Lorenzo och vi visste att det skulle finnas en grynna precis utanför. Det rullade ganska rejält i inloppet och Tim måste ha tittat bort en liten stund för plötsligt ropar han till att det grundar upp.Vi vänder och precis samtidigt så slår vi i botten. På stranden ligger en förlist segelbåt, många tankar far igenom ens huvud kan jag lova. Skall resan sluta här... Då det är ganska hög sjö så lyfts vi från botten varje gång en våg kommer och sakta stävar vi ut mot djupare vatten, allt medans botten slår i igen och igen.Väl ute på djupt vatten igen hu... Skall vi göra ett nytt försök.Vi hade kommit för långt från grynnan och för nära stranden.Vi gjorde ett nytt försök och vi hade en meter tillgoda där det var som grundast.
Inne i floden så blev det genast ca 10 meter djupt.Vi tuffade ca 5 nm, inte riktigt en timme rakt i i djungeln. Denna flod är kännd för att innehålla Aligatorer.Vi lägger oss för ankar i alldeles lungnt vatten. Underbart efter det rulliga Colon. Men bada struntade vi i.. Vi ligger 5 dagar här, utforskar små bifloder och djungeln runt omkring oss. Varje dag hör vi och ser vrålapor. De är ganska små men låter som morrande lejon. En dag så får vi veta att det skall finnas gul Mamba efter stigen vi brukade promenera i flipp flopp skor. I fortsättningen hade vi andra skor och trodde oss se ormar överallt.Vi åkte med vår lilla gummibåt i pyttesmå bifloder och letade efter aligatorer men såg ingen.
Det började närma sig vårt datum för Panamakanalen och tillbaka till Colon, men denna gång gick vi in i den något dyra marinan i Shelter bay.Vi kom in vid 8 tiden på morgonen och där efter kanten helt lugnt simmar en ca 2 meter lång Aligator. Här ligger vi och förbereder oss för kanalen men också för fortsättningen, the Pacific Ocean.
Man kanske tror att segla runt så här är inget annat en än lång semester. Knappast kan jag meddela, det är ständigt saker som skall fixas med båten och på sista tiden har det varit lite strul med vårt tryckvattensystem. När man kommert ill ett nytt land så skall man färsöka på ett snabbt sätt ta reda på var finns affärer, reservdelar etc. lånseglare har i många hammnar ett radionät varje morgon kl 8 där man kan byta eller köpa grejor från varandra. Eller få information var man kan hitta det ena eller det andra.
Här lär vi känna Lars och Erja på båten AMBIKA. De seglar också jorden run toch erbjöd sig med en vän som besökte dem, Lalle att vara linehandlars åt oss,vilket var strålande, genom kanalen. Vi gick ut till en ankringsplats där vi inväntade vår advisor. Tre båtar Katy C, Korinya Katamaranen och en 55 fots schweizisk båt . Det finns olika sett att gå igenom de sex slussar som vi skall passera. Det bestäms att vi skall gå ihopbundna.Vi som blivigt mätta till 61 fot fick ligga i mitten och jag fick på så sätt dra de andra två.Vi gick igenom de första tre slussarna uppåt, varje sluss ca 8 meter och starka strömmar. Men allt gick perfekt. Sedan kommer vi ut i Gatun Lake det börjar mörkna och vi får lägga oss vid en boj över natten.Vi har en trevlig kväll, men tyvärr lite strul med vårt vattensystem, vilket gör att vi tvingas meka en del. Värme hugaligen att utföra någon form av kroppsarbete är som ett värre gympapass man kan vrida ur kläderna. Temperaturer runt 30 till 35 grader och en fuktighet gör att man ibland längtar till en frisk höstdag,Trodde aldrig att jag skulle säga detta.
Nästa dag ut på kanalen och ca 5 timmar till Miraflores Locks, nu gick det nedför.Inga missöden och det kännes fantastiskt att lämna "The river of no return" bakom sig.Vi går under The bridge of America som knyter de stora kontinenterna samman.
Vi är nu ute på en nytt hav större än lilla Atlanten. Pannama City i samma land som Colon. Men det känns som att komma till ett nytt land.Skyskrapor och en storstad, visst här finns områden som är risiga men inte dominerande. Här låg vi för ankar utanför en marina som heter Flamenco. Den var full så där fick vi bara bunkra med diesel. Dyrt ca 6 kr per liter...Precis när vi håller på att lägga till kommer en liten man ut och börjar gapa om Karantän. Vi förstår att han pratar om djur ombord. Vi släpper ombord honom, för att visa att vi inte har några djur. Efter ca 1 minut ombord säger han att han vill ha 25 dollar. Jag förklarar att vi inte har några då vi inte hunnit ta ut några. Han bråkar och säger tusen gånger problem och att han är en officiell person. Jag talar om att om han skall få några pengar från oss så vill jag se ID och att han får komma till oss i morgon. Mer problem. Jag tröttnade och sa åt honom att lämna båten.Vi låg i Panama City i 9 dygn. Mer förberedelser, alla säger att handla nu allt är dyrt ute på öarna och vi har 3850 nm att segla till Franska Polynesien.Vi lämnade Panama den 7 maj för att börja resan mot Galapagos.Vi var tvingade att gå tillbaka till marinan för att köpa bensin till jollen.Tro inte att det står en ny galning och gapar på bryggan. Jag vägrar honom ombord villket gör att han ser till att vi inte får tanka. Jag talar om vad jag tycker om honom och välkommnar honom till Sverige om han har vägarna förbi. Han hotar med polisen och jag säger åt honom att han är full of ...
Lena tycker att stämmningen känns en smula kärv, så vi lämnnar innan någon polis dyker upp. Med långa kärleksfulla blickar från de officiella tomtarna till lands.Det konstiga i detta land är att efter att ha talat med andra seglare.Så verkar det ingen ordning på några regler. Många har betalt ca 300 dolla ri olika avgifter och andra inget eller mycket blygsamma summor.Vi betalade 14 dollar för att få de papper som behövdes för att kunna lämna landet. I varje nytt land måste man lämna ett dokument från det föregående.Här kallas det Zerpe. I andra länder clearence.
Vi seglade ca 40 nm till isla la Las Pearlas en ögrupp som tjänstgör som ett liten skärgård för de som har råd i Panama. Just nu ligger vi utanför Contadora med stora lyxhus efter stränderna. Här väntar vi på bättre väder för att segla mot Galapagos som kommer att ta oss en dryg vecka.
Ha det bra tills vi hörs igen.