Atlanten ett stort hav…
Vi lämnade Puerto Rico på Kanarieöarna för vår absolut längsta tur än så länge
de ca 2700 Nm över atlanten. Planen var att gå syd och sedan syd väst ner mot Cap Verde och hitta de berömda tradewinds som på norra halvklotet blåser från Nord ost.
Vi lämnade två dagar efter ARC båtarna. När vi lämnade så hade vi väldigt lite vind
Så det hela började med motorgång. Vi hade ca 800 Nm till Cap Verde och till att börja med inte planerat att segla dit, men efter 6 dagar och mycket motorgång och ibland rak motvind, så förändrades planen. Enligt pilotbökerna så blåser det 80% nordost resten nord eller ostliga vindar. Sydlig fanns inte med som alternativ, men dem fick vi erfara. Så när man seglar så får man vara beredd på ändrade planer.

En ö som heter San Vicente med en huvudstad med namnet Mindelo blev första delmål. På morgonen dag sex kom vi fram. I Pilotboken stod det att vi kunde ligga för ankar utanför deras stenkaj som normalt stora fartyg ligger förtöjda vid.
Men när vi kom fram upptäckte vi att det fanns en nybyggd marina. Det vi snart blev varse var att det inte bara var vi som ändrat resplanen, här låg fullt av båtar på väg över.
Säkert 60 ARC båtar. Cap Verde var en positiv överraskning, vänliga människor och
en sliten men trevlig liten stad med portugisisk påbrå.
Här stannade vi i två dygn, bunkrade på nytt och besökte en del trevliga pubar på kvällarna med kul stämning och bra levande musik.
Det var mycket väderdiskussioner, då alla fått erfara nästan ingen eller väldigt lite vind.
Vår nykomna besättning Per Henrik och Jonas hade en tid att passa och det var deras hemresa från Martinique. Så nu var det bara att sätta segel igen. Första dagen fin vind med bra segling.
Vi prövade att segla med utsirad genua och genaker samtidigt och brakade fram mellan 8-9,5 knop. Vi fick en snabb besök av vad vi tror var tre stycken tummlarvalar, men sedan dog vinden igen. Det känns konstigt att börja köra motor, men att bara ligga och guppa är ändå mer frustrerande. Så igång med motor och hoppas på att vinden skulle komma tillbaka. Det tog 48 timmar. Men dessa fantastiska tradewinds vi blivit lovade kom först efter halva resan.
På dagarna fiskade vi, exprementerade med segelsättning och åt god mat. När vi fick fisk så grillade vi den på vår nya gasgrill som hänger bak på pushpit.
Häftig upplevelse när vi fick en stor wahu som vi snabbt rensade och sedan grillade.
Köttet var fast, nästan som att äta en köttbit och enormt gott. Tyvärr så blev vår tidigare matfisk guldmakrillen nu en inte lika populär måltid.
Ett evigt problem när man seglar så här långt är slitage på fall och skot. Tur nog så hade jag satt upp ett extra fall, vilket kom till användning ungefär halvvägs då genuan trillade ner. När vi seglade med utspirad genua så slets skottamparna av efter ca ett dygn, till vi hittade ett slitskydd  som sparade tamparna avsevärt.
Vi hade tretimmars vakter på nätterna vilket fungerade bra. Det som var lite tröttsamt var att nästan varje natt så kom squals, regnbyar med ibland vind på över 20 m/s.
Så jag tror inte at jag hade många nätter utan att man var uppe ett antal gånger för att förändra segelsättningen.  Det andra som har varit tröttsamt är att man konstant är i rörelse. Båten guppar fram och alla organ i kroppen följer med på köpet. På resans gång mötte vi väldigt få båtar förutom vår första natt med squals när vi plötsligt hade fyra segelbåtar runt oss i hård vind och dålig sikt. Många seglare har endast en lanterna tänd en så kallad tricolour, i masttoppen. Men det många gör är att byter ut lamporna mot LED lampor och de är mycket svårare att avgöra avstånd till dessa båtar. Vi trodde vid ett tillfälle att en båt var långt framför oss, det var svårt att den på radarn då det regnade så mycket. Plötsligt inser vi att vi ligger på skärande kurs, vi kom från styrbord och hade utspirade segel, så lite trixigt att väja.
Allt gick bra men det känns konstigt att behöva väja på ett så stort hav.
15 dagar tog resan till vi i gryningen skymtade Martinique. Trötta och glada la vi vårt ankar i en vik på sydspetsen av ön. Jonas och Per Henrik fick den kortaste Västindieupplevelsen i historien vi kom fram den 17 och de åkte den 18 tillbaka till Sverige. Vi har fått veta att de fastnade i snökaos Europa, tre dygn i Paris innan de kom hem.

Vi har nu legat i Martinique
och vilat oss, städat båten, lagat segel och andra ting. Moa och Dennis kom till oss den 20 December, underbart kul. Den 23 seglade vi ner till St: Lucia och Marigot bay en jätte vacker vik med höga gröna och kulliga berg runt om. Här har vi legat och firat jul tråkigt nog för Moa och Dennis i hällande regn, men dom kommer säkert få sol så det räcker.
Det känns fantastiskt kul att vara här men samtidigt konstigt att efter så mycket planerande, reparerande och seglande klarat av detta stora hopp över Atlanten och nu bara ha små dagseglingar mellan palmklädda öar som utmaning. Men det kan man kanske tycka att vi kan vara värda???

Ha det bra tills vi hörs igen och ett Gott Nytt År.